På torsdagen när jag vaknade var kl. 03.30 och då hade jag sovit i 2 timmar, jag klev upp ur sängen gick ut på däck på båten och tog många fina bilder. Jag var vaken till 04.30 och sov till kl. 05.30, då fick vi upp och åt frukost. Sen somnade vi igen och sov till 10.00 och vi spelade lite i spelstudion sen vid 11.00 var det dags att äta middag. Sen somnade vi igen plus att vi mådde så fruktansvärt illa eftersom det blåste jättemycket på öppet hav.

När vi kom till Stockholm på torsdagskväll passade jag på att ringa till Maria medan vi väntade på bussen och då passade jag på att fråga hur läget var med dem. Det var inte bra direkt. Zack och Maria hade fruktansvärt ont och Zack hade kräkts några gånger under dagen.
Så såg den torsdagen för Maria, Zack och mig.

Hela veckan 43 hade jag en sak som jag skulle ge Lena som jag hade själv varit med om under en period från 09. Jag visste inte riktigt hur jag skulle formera mig när jag skulle ge det till henne. På fredagen samma vecka åkte jag och Anna till Mötesplats och jag hade med mig pappret som jag hade skrivit under 09.
Men Anna tog det hur handen på mig och sa till Lena

– Till dig från Monica. Eftersom hon var där den kvällen. Jag tyckte att Lena hade en lite konstig min när Anna gav det till henne, men när hon såg mig så började hon skratta.  Jag sa till henne

– Du får läsa det om du vill och när du har tid. Det inte är många som har läst det. Inte ens mamma och pappa har läst det. 

Nu är vi inne i november tjenare vad tiden går fort. Ja, den 3 november hade Zack blivit sämre. Han har fått allergiska reaktioner från någon medicin och kräks flera gånger under dagen. Men när han hade några krafter så passade han på att sitta i sin rullstol och spela lite Tv-spel.

Dagen efter den 4:e har han haft fått mera problem. Han är rödprickig över hela kroppen mot sin allergi. Då var jag i Korskyrkan och var på mötet med Anna. Under nattvarden hade jag skrivit en bönelapp som det stod ”be för Zack, han har blivit sämre. Tack” och under bönen började jag små gråta lite eftersom jag tänkte hela tiden på dem. Jag frågade Lena om jag kunde prata med henne efter mötet då sa hon att de var okej, vi pratade om Zack och jag visade bilden som Maria hade lagt upp på Facebook. Vi pratade mer om Zack och lite om det som hände under 09 och Lena tackade och sa

-      Att de var en bra berättelse. Det är bra också att någon annan vet hur det ligger till.

Lena är kanon, hon är BÄST. Med henne kan jag prata allt om.

Den 6:e november började de vända för Maria och Zack, de har några hinder från att komma hem. När de kommer hem ska de få hemsjukvård. Om någon vecka är de hemma och blir utskriva från Karolinska. Nu känner jag mig lugnare.

Den 9:e november är Zack sämre igen, han är likblek om nosen och är orkeslös. Läkarna har tagit nya prover och nu ligger han i dropp igen. Jag pratade med min mormor på kvällen och då sa hon att det eventuellt går magsjuka på avdelningen och det skulle vara isolerade under en tid.

Lördagen den 10:e åkte jag upp till Stockholm för att träffa dem. Men på vägen upp satt jag fast i en trafikolycka mellan Järna och Gnesta för att det var en person som gick ut framför ett tåg. 3 timmar satt vi fast och när jag kom fram och klev på bussen till Karolinska träffade jag min mormor. När vi kom fram till Karolinska så gav jag presenten till min mormor som skulle ge den till dem. Då fick jag reda på att jag inte fick komma in för att de inte visste om det var magsjuka som gick. Plus att Zack eventuellt skulle opereras igen. Ingen fick gå in eller gå ut från rummet. 

Min mormor frågade Maria om hon skulle ner till pressbyrån. Men Maria mådde jätte dåligt och hon mådde jätte illa. Även om jag inte fick träffa dem så kändes det riktigt bra att få vara i närheten och att bara vara i Stockholm.

I veckan ska Zack göra en ny CT och läkarna tror att de är bukspottkörteln som är inflammerad. Eftersom Zack har kräkts konstant sedan olyckan.

Måndagen den 12:e mådde jag inte alls bra. Jag hade en massa tankar när jag cyklade upp till en kompis och skulle lämna en sak till hennes dotter. Under tiden på väg upp så ville jag supa skallen av mig och började med drogerna igen. 

Jag tänkte vad är meningen med livet. Varför kan jag inte hjälpa folk som behöver hjälp. Varför är livet orättvist ibland? Hade ingen bra kväll, och natten mellan måndagen och tisdagen sov jag ingenting och jag fick tillbaka känslan som jag hade i Lettland. Jag kände att jag inte ville leva mera. Jag funderade flera gånger hur, när och vart jag skulle be gå självmord. Då pallade inte mitt psyke längre. Den känslan hade jag när jag var i Lettland med. Jag fattar inte varför den kom tillbaka. Jag har typ inte sovit något på hela veckan igen för att jag var varit orolig eftersom jag inte har hört något ifrån Maria.

Fortsättning följer =)

För drygt 2 veckor sen opererade de Zacks lårben, nu har han 7 spikar i lårbenet.

På måndagen den 22:e hände det inte så mycket. Jag satt i mitt tomrum i skolan och på rasterna försökte jag få tag på Maria och min mormor men inte fick inte tag på någon av dem. På måndagskvällen åkte jag in till Korskyrkan och informerade de hur det var med Zack. Innan jag åkte in fick jag veta lite på kvällen via Facebook att Zack kunde syra sätta sig själv utan respirator sedan sista operationen. Flera läkare/kirurger försöker hjälpa Zack att hitta någon bra smärtlindring. Zack får börja och äta igen om 4 veckor. Det var lite om den dagen.

Tisdagen den 23:e oktober bestämde läkarna att lägga en kateter för att ge epiduralbedövning på Zack på grund av en annan smärtlindring inte fungerade tillfredsställande och mycket högt BT som innebär stora risker för honom.

Zack har haft nästan 40 graders feber under dagen och smärtnivån är okej. Men jag hoppas att han blir bra snart.

Torsdagen den 25:e oktober var det en tung dag för Maria och Zack, inga förändringar på Zack. Nu ligger han med 2 drängar.
Själv vet jag inte så mycket, förutom det som Maria har skrivit på Facebook.

På lördagen verkade det vända för min lilla hjälte. Zack har varit feberfri hela dagen och han börjar få nya krafter.

Söndagen flyttade Zack till sin nya avdelning på Astrid Lindgrens. Innan det låg han på BIVA. Detta känns skönt.

Tisdagen den 30:e flyttade sjuksköterska Maria från ortopeden till Q83 där Zack ligger på. Maria tycker verkligen att det verkligen är skönt att få komma till Astrid Lindgren och få ligga på samma avdelning med Zack.

Onsdagen v44 skulle jag och Anna iväg på kryssning och innan jag skulle hoppa på båten i Värtahamnen i Stockholm kollade jag på Facebook och såg att Zack inte alls mådde bra. Jag tänkte på Zack hela tiden under middagen när vi satte oss och åt.

På kvällen kände både jag och Anna att vi skulle koppla av och njuta på kryssningen eftersom mamma och pappa hade betala den åt oss. Eftersom ingen av oss hade en bra vecka innan kryssningen. Ca 21.00 ställde vi oss i baren och köpte drinkar och när vi hade fått i oss realt mycket alkohol kände vi att vi började koppla av. Det var riktigt skönt och få i mig alkohol. Då kunde jag släppa taget på Zack och Maria. Vi dansade en bra stund in på natten och vid 01.30 däckade jag i sängen medans Anna snöt sig och hostade realt. Stackars henne  

Tisdagen skriv jag till Charlotte på kvällen och sa att jag hade börjat och äta igen. Jag sa också att jag inte hade några panikattacker längre. Då skriv Charlotte tillbaka och sa
- Bra att du har börjat och äta, annars är det svårt att fungera och tänka. Vad skönt att du har sluppit panikattacker.

Någon dag senare skriv Charlotte till mig och frågade hur det var med Zack och Maria. Jag berättade att Zack inte kunde syra sätta sig själv, och de var tvungen att lägga honom i respirator igen, hans lårbensoperation och bukoperation hade gått bra.

Torsdagen den 18:e så skriv jag till Lena och Charlotte och berättade att inte jag inte alls mådde bra. Jag var svimfärdig, darrig och mådde fruktansvärt illa.

Natten mellan torsdagen och fredagen så kräktes jag 4 gånger och sov inget eftersom jag mådde illa hela natten. Runt 4-5 på morgon kunde jag sova lite och på fredagen gick jag till skolan och då kände jag mig mycket piggare än på natten. Jag klarade en hel skoldag.

På fredagen den 19:e ringde jag till vårdcentralen och berättade att jag hade ont i huvudet, mådde illa, att jag hade kräkts, fått mina panikattacker och att jag har hyperventilerat flera gånger under en och samma kväll. Då fick jag en tid vid 13.30 och då fick jag ta ett blodprov och då sa de att jag hade alldeles för få vita blodkroppar i blodet, och då skickade de en remiss till Barnakuten medicin. Sjuksystern på Vårdcentralen trodde att jag hade hjärnhinneinflammation och sa

-      Du måste åka akut in till Barnakuten medicin.

När jag kom ifrån vårdcentralen och skulle vänta på bussen vid skolan så kom Lisa på bussen och då frågade hon mig hur det gick på vårdcentralen. Jag sa att de trodde att jag hade hjärnhinneinflammation och att jag skulle in akuten.

När jag var på väg in till akuten så ringde jag till Anna och frågade om hon kunde komma och hon och mamma kom till huvud entréingången på Vrinnevi. Så gick vi till barnakuten medicin och där säger en sjuksköterska att jag inte skulle dit, hon sa att jag skulle till den stora akuten eftersom jag var 18 och sen gick vi dit. Jag och mamma satt på akuten i ca 3 timmar sammanlagt. På akuten sa min läkare att jag inte hade hjärnhinneinflammation. Läkaren på akuten sa att jag skulle ta det lugnt och du ska äta Alvedon eller Ipren 3 gånger/per dag i 4 veckor. Sen kan du åka hem sa han.

På vägen hem sa Mamma 

-      Nu du ska åka hem nu och ta det lugnt.

Jag sa

 – Jag och Anna skulle till Korskyrkan ikväll.

När jag kom tillbaka till Söderköping vid 19.00 och då kände jag att jag var hungrig och då köpte jag kebabtallrik men jag kunde inte käkade inte så mycket eftersom jag började må illa.

Vid 20.30 åkte jag och Anna in till Korskyrkan till Mötesplats och var där till 22.30 Vid 22.45 kom jag och Anna till Cafébussen och pratade med några personer som är med i Korskyrkan.

Vi kom hem vid 00.30 och jag var dödens. Jag hade ont i huvudet, var svimfärdig och ont i nacken och mådde lite små illa. Vilken dag tänkte jag? Jag hade varit borta sen 08.00-00.30  

På lördagen den 20:e sov jag till kl. 15.00 eftersom jag var jättetrött efter veckan som var. Kl. 15.30 ringde Anna till mig och frågade om vi skulle se på bio. Då kände jag att jag ville hitta på något än att ligga i sängen och glo upp i taket. Vilken tur att Anna ringde och frågade om jag ville hänga med.

Under söndagen mådde jag ganska bra och jag hade inte hört något från Maria eller från min mormor. Men jag hade dem i tankarna hela tiden.

Fortsättning följer =)

Hej alla! Nu ska jag fortsätta och skriva på min blogg här.

Under tiden jag skriv till Lena hade jag en panikattack. Under v 42 frågade Lena hur jag mådde.

Hela oktober var det en bönemånad i Korskyrkan och måndagen v 42 kände jag att jag ville gå på det och få ut mig det som hade hänt.

Måndagen den 15:e så var jag i skolan fast min hjärna ville, ville inte kroppen. Men jag bestämde mig att gå till skolan så jag tänkte ” jag går till skolan så kan jag fokusera på något annat”, trodde jag. Nej jag kunde inte fokusera på något annat, istället satt jag i ett tomrum och hade massa andra saker i huvudet. Det var inte många som kunde få kontakt med mig då. Senare samma måndag så skulle jag till körskolan och jag hade glömt bort att avboka den. Men jag och min körskollärare satt i bilen och pratade och jag sa att jag kanske åker upp till Stockholm redan efter en dag efter olyckan. Så jag körde 5 min och sen var körlektionen slut. Direkt efter körlektionen så fick jag tillbaka panikattacken och då kände det som att jag skulle till Korskyrkan och berätta vad som hade hänt med mig och min släkt.
Charlotte och Boel var redan där när jag kom. Charlotte och Boel är medlemmar i Korskyrkan.

Charlotte frågade mig hur läget var och då sa jag att det inte var något vidare.

Jag sa att jag hade ont i huvudet, fått blackouter, hyperventilerat och att jag har haft panikattacker, plus att jag inte hade käkat något sen söndagen när jag fick reda på olyckan.

Boel och Charlotte frågade mig om de skulle fixa i ordning en smörgås men jag sa att det inte behövdes. Jag käkar när jag kommer hem. Men när jag kom hem däckade jag i sängen och hela natten till tisdagen sov jag jättebra.

Trafikolycka

Natten mellan 13-14 oktober hände det en stor trafikolycka i Stockholm.

Det var en 26 åring man som rånade en taxibil och hotade taxichauffören med en kniv för att han inte ville betala sin resa. Han tog bilen vid Folkungagatan och körde ner till Huddingevägen, där såg polisen taxin och följde efter med sirener och blåljus.

Polisen lyckades preja in bilen åt sidan men han lyckades komma ut och körde därifrån. Han lyckades komma över till mötande körfält och frontalkrockar med en annan taxi. I den andra taxin satt min biologiska moster och hennes familj. De skadades allvarligt. Medans min mosters man Benny och deras äldsta son Zebastian klarades sig utan skador, de vart utskrivna från Karolinska redan 1-5 dagar efter olyckan.

Min moster Maria och hennes yngsta son Zack fick allvarliga skador. Zack är 7 år och i olyckan spräckte han mjälten, spräckte magsäcken och fick lårbensfraktur. Medans Maria fick andra skador som bruten svanskota, handfraktur och en spricka i bäckenet.

Marias taxichaufför ligger i koma och i respirator och läkarna vet inte om han kommer och klara sig.

När polisen kom till olycksplatsen så var 26 åringen påverkad av alkohol eller droger.

Han är även misstänkt för andra brott som till exempel vållande till annan kroppsskada, för rån, grov rattfylleri.

Direkt efter olyckan så opererade de Zack. Då tog de bort hans mjälte och sydde igen magsäcken. Men under operationen skadade läkarna Zacks bukspottskörteln.

När jag fick reda på olyckan så var jag i Korskyrkan med Anna.

Jag kom hem vid 13.45 Från kl. 14.00 försökte jag ringa till mamma och pappa, men jag fick inte tag på någon av dem.

Under en tid var jag nere på Shell och skulle köpta telefonkort, när jag var där nere så försökte jag få tag på två av mina bästa vänner men de svarade inte heller.

Jag fick värsta paniken och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Då gick jag in på Facebook och skriv till Lena och berättade vad som hade hänt och hur det gick till. Hon har betytt jättemycket för mig under den här perioden. Lena har varit kanon. Hon har varit snäll, hjälpsam och omtänksam. Lena var den första personen som jag kontaktade och fick ett snabbt svar ifrån.  

Fortsättning följer =)

Hej alla! Sorry om jag inte har skrivit på ett tag men jag har haft fullt upp.
Men jag ska försöka skärpa mig  .

Sist när jag skriv så var jag hos Agneta. Så nu hade jag tänkt att fortsätta med det.

När det hade gått ett par veckor sedan när jag var hos henne senast.

Agneta ringde till mig och sa att hon hade fått reda på resultatet av testarna och frågade om jag jag kunde komma upp till kommunen.

När jag kom upp till kommunen så sa hon att jag hade dyslexi men inte så svår som vissa andra personer har.

Jag tänkte vad kul..

När jag gjorde så kände jag mig hyfsat okej men det tog på psyket ganska rejält med det hade inte jag fattar först för några dagar senare.

Efter några dagar var jag helt slut och orkade inte gå till skolan.. Det passade sig inte, jag mådde skit och kände att jag inte ville leva.  

Några veckor senare gick det över och jag tänkte inte så mkt på detta. Jag hade vänner och prata med om detta och de har stöttat mig realt mkt. Älskar dem verkligen..  

Hej Igen!

När jag ville få tag på på min mormor så skriv jag till min biologiska moster och frågade henne om don visste hur gammal hon var och om hon bodde kvar i Linköping som hon gjorde när jag var liten.

Jag fick hennes telefonnummer och hennes adress av min moster. Jag tackade henne och skickade ett stort hjärta. Min moster är bäst. 

En sommarkväll i juni för ett år sen var jag hemma hos en kompis som bodde i närheten av mig. Jag var hemma hos henne och sa att jag hade fått numret till min moster, och frågade min kompis om jag skulle ringa till min mormor eller inte. Min kompis sa att ja att jag skulle ringa. Min kompis sa

- här har du min mobil och ring.

Klockan var vid 21.30 och jag bestämde att jag skulle ringa till henne. Vi satt och pratade i två timmar när klockan var vid 23.30 så la vi på. De var riktigt kul och prata med varandra. Jag bad om ursäkt att jag ringde så sent. Min mormor heter också Monica. Så det dröjde ett tag innan Monica kopplade att det var jag som ringde.

Då var det en hyfsat lugnt studie i mitt liv.

Några år senare vart det upp och ner i mitt liv.

Ett 2007 eller 2008 började jag röka hasch och innan jag rökte på så hade jag druckit realt mycket alkohol och jag hade väl slängt i mig typ 5 st. två 6 % cider och 3 st. 5.2% alkohol.

2009 åkte jag och 14 till ner till Lettland och innan Lettland började jag ta droger och i feb 2009 skulle jag göra några tester på Kommun huset. Där skulle jag göra 5-6 olika tester på två veckor och kolla om ja hade dyslexi. Redan under tiden jag gjorde testarna pallade mitt psyke inte med. Men jag var där och gjorde de j*vla testarna och när jag var klar kunde jag gå tillbaka till skolan.

Tanten som jag gjorde testarna hos heter Agneta Hulterström

Agneta sa

- Nu kommer det ta ett tag och kolla igen alla tester som du har gjort.
jag sa- Hur länge kommer de att ta?

Agneta- 2 veckor

jag- Okej.

Agneta - Det var allt för idag. Tack för idag

Jag. Okej! Hejdå

Fortsättning följer
Tack för mig

Hej alla! Jag tänkte skriva lite om mitt liv från min födsel till mitt liv idag.

Jag heter Monica Bergström och jag är 18 år.

Jag föddes 1994 med min mamma Veronica och min halv storasyster Angelica. Min halvsyster var då 3 år när jag föddes.

Men när hon var ungefär 2-4 år var hon tvungen att flytta ifrån våran mamma till en annan familj eftersom Veronica kunde ta hand om henne. 

En dag ringde socialen till en familjen Johansson och frågade om de kunde ta mot en kvinna som skulle få ett barn och då var min mamma 29 år gammal, min mamma kom till en familj 3 månader innan jag skulle föddes.

Veronica och frun i familjen kom väldigt bra överens med varandra och Veronica trivdes väldigt bra där, men hon hade ett stort problem. Hon var narkoman och hade hepatit A,B och C. frun i familjen som Veronica bodde hos var med på förlossningen när jag föddes, precis när jag föddes skulle Veronica ut och röka.

Några månader senare stack hon ner till Göteborg och var där ett tag. När Veronica stack så ville hon ta med mig ner till Göteborg, men då sa frun i familjen som hon bodde i. Det får du inte. Hon var bestämd men rättvis mot henne. Hon ville bara mitt bästa. När jag var drygt 1 1/2 år gammal kom hon tillbaka det var i Juni en varm sommardag och Veronica satt med en varm stickad tröja och ville dölja händerna och då förstod frun i familjen att det var något som inte stämde när de var ensamma så visade hon att hon hade stuckit sig själv. Sen stack hon igen ner till Göteborg och var där tills jag var typ 3år då var det år 1997. Jag bodde under den tiden hos familjen som Veronica bodde hos. Vi skulle åka ner till Göteborg och hämta hem henne. Då ringer min mormor och säger

- Ska ni åka ner till Göteborg?

Min fostermamma - Ja det hade vi tänkt

Mormor - Gör inte det. Jag är hos Göteborgspolisen och jag har identifierat Veronica.

Mina fostermamma - Vaaaa?????!!!!!! Vad har hänt ?

Mormor - Knivmördad.

Sen dess har jag bott i den familjen som min mamma har bott. Nu heter jag Monica Bergström-Johansson
Men jag använder typ aldrig Johansson ibland har jag vill o ha lust. Funderar på att byta efternamn från Bergström till Johansson

Under en tid var jag verkligen nyfiken på min biologiska familj och jag forska fram lite och frågade Angelica om lite saker.

För drygt 4 år sedan fick jag kontakt med min biologiska moster och sen dess har vi haft kontakt.

Drygt 1 år sedan fick jag kontakt med min biologiska mormor och de är henne jag nämner i texten ovanför.

Vi har träffats en hel del under 1 år och det känns jättebra.

fortsättning följer

Tack för mig!