Under kvällen fick jag tillbaka mina panikattacker och tänkte.Vilken tur att jag har cykeln med mig, annars kunde vad som helst hända.Om jag inte hade cykeln så hade jag nog tänkt göra Lars Linde hoppa ner för Ramunderberget eller hoppa ifrån någon bro.

När jag var i Lettland så kom en kompis på mig precis innan jag skulle ta livet av mig. Hon vart ganska arg på mig och var väldigt upprörd. Men jag tänker efteråt att hon hade rätt och bli arg. När vi skulle öva på lovsånger så var jag inte med så mycket, istället låg jag i sängen eller var ute och gick i Ventspils.

Ett helt nytt land och ett helt nytt språk var ingen bra kombination. Många i Lettland kan inte engelska och alla gator och torg ser lika dana ut. Så det var ju inte så jättebra att vara ute själv mitt i natten. Men mitt lokalsinne är riktigt bra. Några visste inte vart jag var förutom en person. Jag ville inte att de andra skulle veta det vart jag var. Innan Lettlandsresan så började jag med de varse droger som finns. Till exempel hasch, kokain och heroin. Det var enkelt att fixa via ett kompisgäng. När jag rökte på hade jag slängt i mig realt mycket alkohol och då kände det som man svävade på moln och det var en riktigt skön känsla. Tyckte jag då. Efter åt kändes det inte så jätte bra, jag provade några gånger men jag slutade senare.

I tisdag hämtade Zack sig lite och kunde sätta upp i sängen en liten stund.

Onsdagen hade jag inte hört så mycket, bara det som jag hade har läst på Facebook, de var att Maria och Zack hade en hyfsat bra natt. Sjuksyster hjälpte honom med smärtstillande och Alvedon mot febern.

I onsdags hade Zack en feberfri natt och natten har varit ganska lugnt och smärtfri och det började och vända för min lilla hjälte. Han är en riktig hjälte.

I helgen var det den 17 november och då skriv jag till Maria och frågade hur det var med dem. De mår bättre än vad det gjorde förra helgen och de gör stora framsteg.

Igår fick Zebastian komma på besök och träffa hans familj efter 5 veckor på Karolinska.

Idag pratade jag med min mormor och hon sade att det mår ganska bra. Och att hon skulle åka upp på torsdagen den 22:e på eftermiddag till dem. Och att läkarna säger att de eventuellt får komma hem till lucia. Det är ungefär 3 veckor kvar nu. Men man vet aldrig vad som kommer och hände under de 3 veckorna.

Nu har det gott en och en halv vecka sedan jag pratade med min mormor. Zack och Maria mår bättre och det var varit hemma några gånger på prov, men de har en sjuksköterska med sig hela tiden ifall om Zack blir sämre.

I torsdag var det den 29:e ringde jag till Stockholmspolisen och frågade hur det går med utredningen och om det vet när rättegången är. Jag fick svar att utredningen har gått bra och att jag skulle ringa till Stockholms Tingsrätt och höra när rättegången är. Rättegången är den 6/12, 10/12 och den 12/12, med start kl 09.00 och är slut vid 16.00

Jag funderar på att åka upp till rättegången men mamma tycker inte att jag ska det. Jag tror att hon inte förstår vad jag menar. Men frågan är om mitt psyke klarar det. Just nu känns det som mitt psyke klarar de. Man jag vet inte hur mitt psyke blir på väg upp.

Jag har ingen aning om jag ska dit eller inte.

Tack för mig. De var allt om Stockholms depressionen :)

På torsdagen när jag vaknade var kl. 03.30 och då hade jag sovit i 2 timmar, jag klev upp ur sängen gick ut på däck på båten och tog många fina bilder. Jag var vaken till 04.30 och sov till kl. 05.30, då fick vi upp och åt frukost. Sen somnade vi igen och sov till 10.00 och vi spelade lite i spelstudion sen vid 11.00 var det dags att äta middag. Sen somnade vi igen plus att vi mådde så fruktansvärt illa eftersom det blåste jättemycket på öppet hav.

När vi kom till Stockholm på torsdagskväll passade jag på att ringa till Maria medan vi väntade på bussen och då passade jag på att fråga hur läget var med dem. Det var inte bra direkt. Zack och Maria hade fruktansvärt ont och Zack hade kräkts några gånger under dagen.
Så såg den torsdagen för Maria, Zack och mig.

Hela veckan 43 hade jag en sak som jag skulle ge Lena som jag hade själv varit med om under en period från 09. Jag visste inte riktigt hur jag skulle formera mig när jag skulle ge det till henne. På fredagen samma vecka åkte jag och Anna till Mötesplats och jag hade med mig pappret som jag hade skrivit under 09.
Men Anna tog det hur handen på mig och sa till Lena

– Till dig från Monica. Eftersom hon var där den kvällen. Jag tyckte att Lena hade en lite konstig min när Anna gav det till henne, men när hon såg mig så började hon skratta.  Jag sa till henne

– Du får läsa det om du vill och när du har tid. Det inte är många som har läst det. Inte ens mamma och pappa har läst det. 

Nu är vi inne i november tjenare vad tiden går fort. Ja, den 3 november hade Zack blivit sämre. Han har fått allergiska reaktioner från någon medicin och kräks flera gånger under dagen. Men när han hade några krafter så passade han på att sitta i sin rullstol och spela lite Tv-spel.

Dagen efter den 4:e har han haft fått mera problem. Han är rödprickig över hela kroppen mot sin allergi. Då var jag i Korskyrkan och var på mötet med Anna. Under nattvarden hade jag skrivit en bönelapp som det stod ”be för Zack, han har blivit sämre. Tack” och under bönen började jag små gråta lite eftersom jag tänkte hela tiden på dem. Jag frågade Lena om jag kunde prata med henne efter mötet då sa hon att de var okej, vi pratade om Zack och jag visade bilden som Maria hade lagt upp på Facebook. Vi pratade mer om Zack och lite om det som hände under 09 och Lena tackade och sa

-      Att de var en bra berättelse. Det är bra också att någon annan vet hur det ligger till.

Lena är kanon, hon är BÄST. Med henne kan jag prata allt om.

Den 6:e november började de vända för Maria och Zack, de har några hinder från att komma hem. När de kommer hem ska de få hemsjukvård. Om någon vecka är de hemma och blir utskriva från Karolinska. Nu känner jag mig lugnare.

Den 9:e november är Zack sämre igen, han är likblek om nosen och är orkeslös. Läkarna har tagit nya prover och nu ligger han i dropp igen. Jag pratade med min mormor på kvällen och då sa hon att det eventuellt går magsjuka på avdelningen och det skulle vara isolerade under en tid.

Lördagen den 10:e åkte jag upp till Stockholm för att träffa dem. Men på vägen upp satt jag fast i en trafikolycka mellan Järna och Gnesta för att det var en person som gick ut framför ett tåg. 3 timmar satt vi fast och när jag kom fram och klev på bussen till Karolinska träffade jag min mormor. När vi kom fram till Karolinska så gav jag presenten till min mormor som skulle ge den till dem. Då fick jag reda på att jag inte fick komma in för att de inte visste om det var magsjuka som gick. Plus att Zack eventuellt skulle opereras igen. Ingen fick gå in eller gå ut från rummet. 

Min mormor frågade Maria om hon skulle ner till pressbyrån. Men Maria mådde jätte dåligt och hon mådde jätte illa. Även om jag inte fick träffa dem så kändes det riktigt bra att få vara i närheten och att bara vara i Stockholm.

I veckan ska Zack göra en ny CT och läkarna tror att de är bukspottkörteln som är inflammerad. Eftersom Zack har kräkts konstant sedan olyckan.

Måndagen den 12:e mådde jag inte alls bra. Jag hade en massa tankar när jag cyklade upp till en kompis och skulle lämna en sak till hennes dotter. Under tiden på väg upp så ville jag supa skallen av mig och började med drogerna igen. 

Jag tänkte vad är meningen med livet. Varför kan jag inte hjälpa folk som behöver hjälp. Varför är livet orättvist ibland? Hade ingen bra kväll, och natten mellan måndagen och tisdagen sov jag ingenting och jag fick tillbaka känslan som jag hade i Lettland. Jag kände att jag inte ville leva mera. Jag funderade flera gånger hur, när och vart jag skulle be gå självmord. Då pallade inte mitt psyke längre. Den känslan hade jag när jag var i Lettland med. Jag fattar inte varför den kom tillbaka. Jag har typ inte sovit något på hela veckan igen för att jag var varit orolig eftersom jag inte har hört något ifrån Maria.

Fortsättning följer =)

För drygt 2 veckor sen opererade de Zacks lårben, nu har han 7 spikar i lårbenet.

På måndagen den 22:e hände det inte så mycket. Jag satt i mitt tomrum i skolan och på rasterna försökte jag få tag på Maria och min mormor men inte fick inte tag på någon av dem. På måndagskvällen åkte jag in till Korskyrkan och informerade de hur det var med Zack. Innan jag åkte in fick jag veta lite på kvällen via Facebook att Zack kunde syra sätta sig själv utan respirator sedan sista operationen. Flera läkare/kirurger försöker hjälpa Zack att hitta någon bra smärtlindring. Zack får börja och äta igen om 4 veckor. Det var lite om den dagen.

Tisdagen den 23:e oktober bestämde läkarna att lägga en kateter för att ge epiduralbedövning på Zack på grund av en annan smärtlindring inte fungerade tillfredsställande och mycket högt BT som innebär stora risker för honom.

Zack har haft nästan 40 graders feber under dagen och smärtnivån är okej. Men jag hoppas att han blir bra snart.

Torsdagen den 25:e oktober var det en tung dag för Maria och Zack, inga förändringar på Zack. Nu ligger han med 2 drängar.
Själv vet jag inte så mycket, förutom det som Maria har skrivit på Facebook.

På lördagen verkade det vända för min lilla hjälte. Zack har varit feberfri hela dagen och han börjar få nya krafter.

Söndagen flyttade Zack till sin nya avdelning på Astrid Lindgrens. Innan det låg han på BIVA. Detta känns skönt.

Tisdagen den 30:e flyttade sjuksköterska Maria från ortopeden till Q83 där Zack ligger på. Maria tycker verkligen att det verkligen är skönt att få komma till Astrid Lindgren och få ligga på samma avdelning med Zack.

Onsdagen v44 skulle jag och Anna iväg på kryssning och innan jag skulle hoppa på båten i Värtahamnen i Stockholm kollade jag på Facebook och såg att Zack inte alls mådde bra. Jag tänkte på Zack hela tiden under middagen när vi satte oss och åt.

På kvällen kände både jag och Anna att vi skulle koppla av och njuta på kryssningen eftersom mamma och pappa hade betala den åt oss. Eftersom ingen av oss hade en bra vecka innan kryssningen. Ca 21.00 ställde vi oss i baren och köpte drinkar och när vi hade fått i oss realt mycket alkohol kände vi att vi började koppla av. Det var riktigt skönt och få i mig alkohol. Då kunde jag släppa taget på Zack och Maria. Vi dansade en bra stund in på natten och vid 01.30 däckade jag i sängen medans Anna snöt sig och hostade realt. Stackars henne  

Tisdagen skriv jag till Charlotte på kvällen och sa att jag hade börjat och äta igen. Jag sa också att jag inte hade några panikattacker längre. Då skriv Charlotte tillbaka och sa
- Bra att du har börjat och äta, annars är det svårt att fungera och tänka. Vad skönt att du har sluppit panikattacker.

Någon dag senare skriv Charlotte till mig och frågade hur det var med Zack och Maria. Jag berättade att Zack inte kunde syra sätta sig själv, och de var tvungen att lägga honom i respirator igen, hans lårbensoperation och bukoperation hade gått bra.

Torsdagen den 18:e så skriv jag till Lena och Charlotte och berättade att inte jag inte alls mådde bra. Jag var svimfärdig, darrig och mådde fruktansvärt illa.

Natten mellan torsdagen och fredagen så kräktes jag 4 gånger och sov inget eftersom jag mådde illa hela natten. Runt 4-5 på morgon kunde jag sova lite och på fredagen gick jag till skolan och då kände jag mig mycket piggare än på natten. Jag klarade en hel skoldag.

På fredagen den 19:e ringde jag till vårdcentralen och berättade att jag hade ont i huvudet, mådde illa, att jag hade kräkts, fått mina panikattacker och att jag har hyperventilerat flera gånger under en och samma kväll. Då fick jag en tid vid 13.30 och då fick jag ta ett blodprov och då sa de att jag hade alldeles för få vita blodkroppar i blodet, och då skickade de en remiss till Barnakuten medicin. Sjuksystern på Vårdcentralen trodde att jag hade hjärnhinneinflammation och sa

-      Du måste åka akut in till Barnakuten medicin.

När jag kom ifrån vårdcentralen och skulle vänta på bussen vid skolan så kom Lisa på bussen och då frågade hon mig hur det gick på vårdcentralen. Jag sa att de trodde att jag hade hjärnhinneinflammation och att jag skulle in akuten.

När jag var på väg in till akuten så ringde jag till Anna och frågade om hon kunde komma och hon och mamma kom till huvud entréingången på Vrinnevi. Så gick vi till barnakuten medicin och där säger en sjuksköterska att jag inte skulle dit, hon sa att jag skulle till den stora akuten eftersom jag var 18 och sen gick vi dit. Jag och mamma satt på akuten i ca 3 timmar sammanlagt. På akuten sa min läkare att jag inte hade hjärnhinneinflammation. Läkaren på akuten sa att jag skulle ta det lugnt och du ska äta Alvedon eller Ipren 3 gånger/per dag i 4 veckor. Sen kan du åka hem sa han.

På vägen hem sa Mamma 

-      Nu du ska åka hem nu och ta det lugnt.

Jag sa

 – Jag och Anna skulle till Korskyrkan ikväll.

När jag kom tillbaka till Söderköping vid 19.00 och då kände jag att jag var hungrig och då köpte jag kebabtallrik men jag kunde inte käkade inte så mycket eftersom jag började må illa.

Vid 20.30 åkte jag och Anna in till Korskyrkan till Mötesplats och var där till 22.30 Vid 22.45 kom jag och Anna till Cafébussen och pratade med några personer som är med i Korskyrkan.

Vi kom hem vid 00.30 och jag var dödens. Jag hade ont i huvudet, var svimfärdig och ont i nacken och mådde lite små illa. Vilken dag tänkte jag? Jag hade varit borta sen 08.00-00.30  

På lördagen den 20:e sov jag till kl. 15.00 eftersom jag var jättetrött efter veckan som var. Kl. 15.30 ringde Anna till mig och frågade om vi skulle se på bio. Då kände jag att jag ville hitta på något än att ligga i sängen och glo upp i taket. Vilken tur att Anna ringde och frågade om jag ville hänga med.

Under söndagen mådde jag ganska bra och jag hade inte hört något från Maria eller från min mormor. Men jag hade dem i tankarna hela tiden.

Fortsättning följer =)

Hej alla! Nu ska jag fortsätta och skriva på min blogg här.

Under tiden jag skriv till Lena hade jag en panikattack. Under v 42 frågade Lena hur jag mådde.

Hela oktober var det en bönemånad i Korskyrkan och måndagen v 42 kände jag att jag ville gå på det och få ut mig det som hade hänt.

Måndagen den 15:e så var jag i skolan fast min hjärna ville, ville inte kroppen. Men jag bestämde mig att gå till skolan så jag tänkte ” jag går till skolan så kan jag fokusera på något annat”, trodde jag. Nej jag kunde inte fokusera på något annat, istället satt jag i ett tomrum och hade massa andra saker i huvudet. Det var inte många som kunde få kontakt med mig då. Senare samma måndag så skulle jag till körskolan och jag hade glömt bort att avboka den. Men jag och min körskollärare satt i bilen och pratade och jag sa att jag kanske åker upp till Stockholm redan efter en dag efter olyckan. Så jag körde 5 min och sen var körlektionen slut. Direkt efter körlektionen så fick jag tillbaka panikattacken och då kände det som att jag skulle till Korskyrkan och berätta vad som hade hänt med mig och min släkt.
Charlotte och Boel var redan där när jag kom. Charlotte och Boel är medlemmar i Korskyrkan.

Charlotte frågade mig hur läget var och då sa jag att det inte var något vidare.

Jag sa att jag hade ont i huvudet, fått blackouter, hyperventilerat och att jag har haft panikattacker, plus att jag inte hade käkat något sen söndagen när jag fick reda på olyckan.

Boel och Charlotte frågade mig om de skulle fixa i ordning en smörgås men jag sa att det inte behövdes. Jag käkar när jag kommer hem. Men när jag kom hem däckade jag i sängen och hela natten till tisdagen sov jag jättebra.

Trafikolycka

Natten mellan 13-14 oktober hände det en stor trafikolycka i Stockholm.

Det var en 26 åring man som rånade en taxibil och hotade taxichauffören med en kniv för att han inte ville betala sin resa. Han tog bilen vid Folkungagatan och körde ner till Huddingevägen, där såg polisen taxin och följde efter med sirener och blåljus.

Polisen lyckades preja in bilen åt sidan men han lyckades komma ut och körde därifrån. Han lyckades komma över till mötande körfält och frontalkrockar med en annan taxi. I den andra taxin satt min biologiska moster och hennes familj. De skadades allvarligt. Medans min mosters man Benny och deras äldsta son Zebastian klarades sig utan skador, de vart utskrivna från Karolinska redan 1-5 dagar efter olyckan.

Min moster Maria och hennes yngsta son Zack fick allvarliga skador. Zack är 7 år och i olyckan spräckte han mjälten, spräckte magsäcken och fick lårbensfraktur. Medans Maria fick andra skador som bruten svanskota, handfraktur och en spricka i bäckenet.

Marias taxichaufför ligger i koma och i respirator och läkarna vet inte om han kommer och klara sig.

När polisen kom till olycksplatsen så var 26 åringen påverkad av alkohol eller droger.

Han är även misstänkt för andra brott som till exempel vållande till annan kroppsskada, för rån, grov rattfylleri.

Direkt efter olyckan så opererade de Zack. Då tog de bort hans mjälte och sydde igen magsäcken. Men under operationen skadade läkarna Zacks bukspottskörteln.

När jag fick reda på olyckan så var jag i Korskyrkan med Anna.

Jag kom hem vid 13.45 Från kl. 14.00 försökte jag ringa till mamma och pappa, men jag fick inte tag på någon av dem.

Under en tid var jag nere på Shell och skulle köpta telefonkort, när jag var där nere så försökte jag få tag på två av mina bästa vänner men de svarade inte heller.

Jag fick värsta paniken och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Då gick jag in på Facebook och skriv till Lena och berättade vad som hade hänt och hur det gick till. Hon har betytt jättemycket för mig under den här perioden. Lena har varit kanon. Hon har varit snäll, hjälpsam och omtänksam. Lena var den första personen som jag kontaktade och fick ett snabbt svar ifrån.  

Fortsättning följer =)